gerundium

6 augusti 2012

Andra svaret till Pål Steigan

Allt kan inte sägas i såna här korta inlägg. Men låt mig ändå göra några snabba kommentarer:


1. Historien. Du har rätt i att 30-talet i de flesta fall ledde rakt ner i fascism och ut i krig. När jag talar om 30-talet som en reformtid, tänker jag förstås inskränkt svenskt. Krisuppgörelsen 1933 och det som följde var i många avseenden progressivt ("Folkhemmet"). Detsamman kan sägas om Roosevelts New Deal, om den franska folkfronten och några andra exempel. Sovjets snabba industrialisering på tvärs mot hela världskonjunkturen icke att förglömma. Precis som du säger följdes segern över fascismen i andra världskriget av en mer allmän framryckning.

Jag tror vi kan vara överens om historiska fakta. Men det du påpekar, att 30-talet framför allt var en väg ner i fascismen, talar knappast för att någon revolutionär situation ligger nära i tiden den här gången heller. I huvudsak handlar det om en försvarskamp, att återta det kapitalisterna har erövrat de senaste 20-30 åren. Just det kan ju ta sig uttryck i reformer, t ex. av bankväsendet, kreditsektorn som åtminstone reglerar kapitalismen så mycket som den blev efter sammanbrottet 1929.

De enormt vidgade klyftorna på alla områden måste angripas fackligt och i lag.

När du säger att inga (större?) reformer är möjliga, så håller jag med dig på kort sikt. Men om arbetarklassen och hela det arbetande folket organiserar sig och gör motstånd kan de snabbt bli möjliga.

Samtidigt undrar jag lite över din position rent principiellt. Anser du att revolutionsperspektivet rycker närmare i ett läge där inga reformer är möjliga?

Att dagens s-ledningar knappast kommer att leda en nytändning är vi nog överens om. Det är som det alltid har varit att först när Svensson börjar röra på sig händer det saker. Något annat än (ytterst vagt) reformistiska partier finns ju inte heller på den politiska scenen idag. Om vi räknar bort de smågrupper som idag har en rent heraldisk koppling till kommunismen.

2. Peak Oil. OK, oljan peakar. Men det innebär inte att den är slut. Vi kan säkert pressa fram 50 eller 100 år till kolväten ur moder jord, dvs. om vi inte förgås av klimatkrisen innan dess.

Då förstår jag inte hur någon tänkande vänstermänniska kan applådera t ex Tysklands beslut att stoppa all kärnkraft, och i praktiken ersätta den med kolväten (rysk gas genom Nordstream, koleldade kraftverk etc). Cui bono? Naturligtvis kolvätegiganterna. Är det långsökt att begära att en marxist ska se den materialla grunden till kärnkraftsstoppet i i-världen?

När du säger att kärnkraften i alla fall bara kan ge några få procent är det fel. Frankrike får 80 procent av sin elenergi från kärnkraft, Sverige 40 procent. Frankrike spyr därför bara ut en tiodel så mycket CO2 per kWh som Tyskland.

Det är ett anmärkningsvärt faktum att det finns tillräckligt med uran på en enda bondgård i Kentucky för att försörja USA med dess nuvarande elkonsumtion i sex århundraden.

3. Skuldberget. USA:s skuldsättning är inte extremt hög med historiska mått. Den var högre efter andra världskriget och de skulderna smälte bort som smör i solsken under de goda åren. Skuldnivån är högre i Japan och nästan lika hög i Storbritannien.

Däremot är, som du säger, det privata skuldöverhänget allvarligt och har varit en viktig utlösande faktor bakom krisutbrottet 2008.Till en del var skulduppbyggnaden i USA bra, eftersom många fick chans till en bostad. Men eftersom i stort sett all reglering avskaffats urartade systemet och blev till en jättelik bostadsbubbla. Detsamma skedde i Danmark och jag är inte säker på att det inte kan hända hos oss och då sitter rekordminister Borg med skägget i brevlådan.

Moderaterna i Sverige upprätthåller f ö framgångsbilden av svensk ekonomi med en jättelik mental blackout (ett fall av professor Volkans "kollektiva regression").  När Obama brottas med 8 procents arbetslöshet är det rena 30-talet i media. Men att Sverige har lika hög arbetslöshet vet alla, men vill inte dra några slutsatser av. 8 procent i Sverige jämförs aldrig med 30-talet och får helt andra kommentarer än Obamas 8 procent. Ingen ställs till svars. Politikerna ägnar saken förstrött intresse. Även socialdemokratin och vänsterpartiet accepterar i praktiken att en arbetslöshet på 8 procent ligger inom det rimligas gräns. Hundratusentals människor dumpas för livet som "icke anställningsbara" och det föranleder på sin höjd diskussioner på marginalen.

Stefan Lindgren

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Bara signerade inlägg tas in.